Demensteam

I ett demensteam ingår vanligtvis olika yrkesrepresentanter från både kommunen och regionen. Det kan vara bra att veta att ”region” sedan 1 januari 2020 är ny beteckning för ”landsting”. I demensteamet kan ingå till exempel: samordnare, undersköterska, sjuksköterska, biståndshandläggare, arbetsterapeut, fysioterapeut, anhörigkonsulent, läkare, dietist och logoped.

 

Personerna i demensteamet har särskilda kunskaper om BPSD. Det står för beteendemässiga och psykiatriska symptom vid demens, vilket någon gång under sjukdomsförloppet drabbar cirka 90 procent av alla som har en demenssjukdom.

 

Demenssjuksköterska

Av alla landets kommuner har 77 procent en samordningsfunktion av något slag, ofta en demenssjuksköterska eller motsvarande. Det visar en utvärdering som Socialstyrelsen gjorde 2018. En del demenssjuksköterskor är diplomerade Silviasjuksköterskor. De har då fördjupade kunskaper på högskolenivå om demenssjukdomar och andra kognitiva sjukdomar.

 

Biståndshandläggare

Kommunens biståndshandläggare är oftast socionomer i grunden. De fattar beslut om insatser för den som är sjuk, till exempel dagverksamhet, korttidsboende, vård- och omsorgsboende och hemtjänst.

 

Biståndshandläggaren informerar också om hjälp som är anpassad till anhörigas behov. Vissa typer av stöd är avgiftsfria och kräver inga ansökningar eller beslut, till exempel stöd från en anhörigkonsulent eller anhörigträffar.

 

För andra stöd krävs ett beslut från biståndshandläggaren och även samtycke från den närstående. Ibland krävs också biståndsbeslut för avlösning i hemmet.

 

Anhörigkonsulent

Alla kommuner har som sagt inte någon anhörigkonsulent, men om det finns en i din kommun kan du be om ett individuellt samtal eller hembesök för att få råd och stöd. Anhörigkonsulenter kan också ordna anhörigträffar och vara närvarande när biståndshandläggaren gör hembesök.

 

Arbetsterapeut

En arbetsterapeut gör besök i hemmet, hjälper till med anskaffning av tekniska hjälpmedel och kan se till att bostaden anpassas och skräddarsys efter den demenssjukes behov. Smarta saker som finns är till exempel digitala kalendrar, specialanpassade telefoner och fjärrkontroller, spisvakt, trådlösa sakfinnare och medicindosetter. En del kan man få kostnadsfritt, annat köper eller hyr man.

 

Minnesmottagning

Att ställa en demensdiagnos är inte alltid lätt. Flera fysiska och psykiska bedömningar och provsvar ska vägas samman. Det är viktigt att kunna utesluta andra orsaker till minnesproblemen än demenssjukdom, till exempel utbrändhet, stress, sömnbrist, B12-brist, sköldkörtelrubbning, TBE, borrelia, depression och läkemedelsbiverkningar.

 

Om den så kallade basala demensutredningen som görs vid en vårdcentral visar på behov av en utvidgad demensutredning remitteras man till en minnesmottagning. Det är här som magnetröntgen och ryggvätskeprov (lumbalpunktion) görs.

 

Det är vanligt att yngre personer med misstänkt demenssjukdom remitteras direkt till en minnesmottagning för utredning, utan att först ha genomgått basal utredning.

 

Dagverksamhet

Möjligheten att vistas på dagverksamhet några timmar i veckan är något som ofta uppskattas, både av personen med demenssjukdom och de anhöriga. Dagverksamheten erbjuder stimulans, umgänge och sysselsättning samtidigt som den anhörige får lite avlastning.

 

Socialstyrelsen gör regelbundet utvärderingar av hur deras riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom efterlevs. En utvärdering visade att mindre än en femtedel av kommunerna kan erbjuda dagverksamhet med inriktning mot yngre med demens. Det är vanligast att detta finns i storstäderna.

 

Alla kommuner har möjlighet att köpa dagverksamhetsplats i en annan kommun. Detta gör var tionde kommun. Det kan vara särskilt aktuellt i mindre kommuner där antalet yngre med demens inte är så stort.

 

Om din närstående nekar hjälp

Det är mycket vanligt att närstående nekar till att ta emot hjälp, göra en minnesundersökning eller ens släppa in personal innanför dörren. Oftast är det ju du som anhörig som har tagit första kontakten med exempelvis en biståndshandläggare.

 

Man kan enligt lag inte tvinga någon att ta emot hjälp. Däremot kan man försöka med lite lirkande och till exempel säga att en anställd på kommunen kommer hem och berättar om vilken service som erbjuds. Om en demensutredning behöver påbörjas kan man be husläkaren kalla till en allmän hälsoundersökning.

 

Det är också bra att veta att man aldrig kan tvinga någon att flytta till särskilt boende. Det är oftast anhöriga som får försöka övertyga den närstående om fördelarna med att flytta. Kanske lyckas det genom att beskriva boendet som ett slags vilohem med all möjlig service och med möjlighet till både avkoppling och aktiviteter.

 

Ett annat sätt kan vara att föreslå ett besök på boendet. Om din närstående verkar tycka att där är trevligt, fråga om hen kan tänka sig att stanna där några dagar. Om det fungerar kanske en permanent flytt så småningom går att få samtycke till.