Maria var bara 8 år när hennes pappa fick Alzheimers sjukdom. Först när hon blev lite äldre insåg hon vad sjukdomen skulle komma att innebära. Ingen hade riktigt berättat det för henne.

 

– Det blev som en kraschlandning. Jag visste att sjukdomen var obotlig men inte hur förloppet skulle bli, berättar Maria.

 

Idag är Maria 19 år och hon minns tydligt hur pappan, som var skild från Marias mamma, kom i sin bil och hämtade henne och hennes bror för att berätta om sin alzheimerdiagnos. Först blev Maria lättad över beskedet. Hon var rädd att katten hade blivit överkörd eller att någon hade dött. För lite dåligt minne var ju inte så farligt.

 

Under de första åren var det just minnesproblemen som påminde Maria om att pappan faktiskt var sjuk. Även om hon var liten då minns hon att han tappade bort saker. Hans sätt att prata var också annorlunda.

 

– Han hade svårt att hitta orden. Det kunde bli stopp i meningarna.

 

Maria berättar att pappan under en period var med i ett forskningsprojekt som rörde vaccin. Han fick då ett medel som gjorde honom nästan symptomfri, men när studien var över hann sjukdomen ikapp och han blev snabbt sämre.

 

Saknar friluftslivet med pappa

De båda hade en fin relation när Maria var liten. Pappan hittade på mycket tillsammans med henne och hennes två år äldre bror. Eftersom pappan var friluftsmänniska var de ofta ute i skogen. De campade, plockade svamp, åkte fyrhjuling, skoter och båt. Han var en snäll pappa.

 

De brukade också fiska kräftor tillsammans. Varje gång det blir kräftsäsong påminns Maria om det fina barndomsminnet.

 

– Jag brukar tänka på våra fisketurer och önska att vi kunde fiska kräftor igen, säger Maria.

 

Idag bor pappan, som är 60 år, i en lägenhet och tas om hand av kommunens assistenter som avlöser varandra. Han pratar inte så mycket längre utan upprepar några enstaka fraser. Coronapandemin har han hittills klarat bra, men Maria har bara kunnat träffa honom någon enstaka gång sedan den bröt ut.

 

Svindleriförsök ledde till rättegång

Strax innan Marias pappa fick sin alzheimerdiagnos var han på väg att förlora sin bostad. När det hände var Maria och hennes bror 9 respektive 11 år gamla, så hon har fått händelserna berättade för sig i efterhand.

 

Marias pappa ägde två hus. Det ena bodde han i själv och det andra var en lite mindre stuga som stod tom just då, eftersom Marias farbror nyligen flyttat därifrån.

 

– Tanken var att vi skulle fräscha upp huset lite och att mina två äldre halvsystrar sedan skulle få använda huset som sommarstuga när de kom hit för att hälsa på. På något sätt blev mina halvsyskons mamma, pappas första exfru, också inblandad och var med under tiden vi renoverade stugan.

 

Vid den här tiden var Marias pappa redan sjuk utan att de andra i familjen hade upptäckt det än. Han fick också fel diagnos till en början, så även om vissa symptom kanske märktes utåt trodde man att det berodde på utbrändhet efter skilsmässan från Marias mamma året innan.

 

– Pappas första exfru var utbildad sjuksköterska och märkte antagligen av symptomen eftersom de tillbringade mer tid tillsammans under renoveringen av stugan, berättar Maria som tror att exfrun märkte att han var sårbar och lättmanipulerad.

 

Först övertalades Marias pappa att skriva över stugan på Marias halvsystrar genom ett gåvobrev. Innan det skulle skrivas på träffade exfrun juristen på egen hand i förväg och gåvobrevet formulerades om så att båda fastigheterna som Marias pappa ägde skulle skrivas över på exfrun.

 

Det hela uppdagades när Marias faster av en slump hittade de juridiska dokumenten hemma hos pappan. Rättegång följde där halvsystrarna vittnade mot sin pappa. Avtalet ogiltigförklarades ändå och båda fastigheterna återgick i pappans ägo. Samtidigt utsågs en god man åt honom.

 

Förstörd syskonrelation

Maria har mycket svårt att förstå hur hennes släktingar kunde agera på det här sättet. När hon var liten träffade hon sina äldre halvsystrar då och då. De hade häst som hon red på ibland, vilket hon tyckte var roligt. Maria hade sett fram emot att de nu skulle låna pappans ena hus, så att de skulle kunna träffas oftare.

 

– Det som hände sen är så konstigt. Det kom från ingenstans. Jag är väldigt besviken. De är ju mina halvsystrar. Vi kommer aldrig att kunna ha någon syskonrelation igen, berättar Maria.

 

Djupt besviken

Efter 10 års tystnad hörde halvsyskonen plötsligt av sig och ville träffas. Marias tillit hade fått sig en törn och först ville hon inte ta upp kontakten, men i januari 2020 sågs de ändå.

 

– Jag berättade att pappas sjukdom hade gått väldigt långt och att jag tyckte att de skulle hälsa på. Sedan dess har jag inte hört så mycket från dem. Jag känner fortfarande inte att jag vill ha eller behöver dem i mitt liv. De känns inte som syskon för mig längre, säger Maria sorgset.

 

Konstant oro för pappa

Maria känner att hon har svårt att lita på andra efter den här händelsen och blickar framåt gör hon inte gärna. Istället har hon alltid sin pappa i tankarna.

 

– Jag skulle till exempel gärna vilja studera utomlands, men tänk om det händer pappa något när jag är borta, säger hon.

 

Sorg och frustration

Precis som många andra unga anhöriga plågas Maria av skuldkänslor.

– Det har jag haft sedan jag var 12 och det blir värre ju äldre jag blir. Det har varit jobbigt de senaste åren. Jag känner att jag inte hjälper pappa så mycket som jag skulle vilja. Samtidigt tror jag att han har haft det bra, åtminstone när han var friskare.

 

Maria bär på mycket sorg och frustration och frågar sig varför det måste vara så här.

– Varför händer allt det här min familj? suckar hon uppgivet.

​

*Maria vill trots allt som hänt skydda sina halvsystrar. Därför har vi använt ett fingerat namn.

​

Text Christina Nemell

​

​