top of page
WEBB_Hanna-1-Foto-privat.jpg

Foto: privat

Hanna: "Jag tänker ofta på mamma i mitt yrke"

Hannas mamma arbetade som läkare innan hon vid 58 års ålder drabbades av Alzheimers sjukdom. Redan på gymnasiet bestämde sig Hanna för att gå i sin mammas fotspår och idag är hon sjuksköterska på ett sjukhus i Kungälv. När Hanna tittar tillbaka på sin mammas sjukdomstid, har hon funderingar kring vården som mamman fick den sista tiden innan hon gick bort.

När Hanna var 6 år förlorade hon och hennes lillasyster sin adoptivpappa i cancer. Kvar stod mamma Birgitta som ensam kämpade vidare för att ge sina flickor en trygg uppväxt i Kungälv utanför Göteborg.

 

Cirka 15 år senare, när Hanna var 21 år och hennes lillasyster Geeta 19, kom nästa hårda slag mot familjen. Mamma Birgitta fick diagnosen Alzheimers sjukdom.

 

Några jobbiga år följde där allt ansvar för det praktiska kring mammans sjukdom lades på systrarna.

 

Förundras över att ingen erbjöd hjälp

Hanna minns hur ensamma de kände sig.

– Vi visste knappt i vilken ände vi skulle börja för att leta efter hjälp. Allt kändes som en djungel.

 

Än idag kan Hanna förundras över att ingen i vården eller på kommunen frågade om systrarna behövde hjälp, trots att de visste att Hanna och Geeta inte hade en förälder till i livet.

 

– Vi var så unga, min syster och jag. Var fanns samhällets skyddsnät? frågar sig Hanna.

 

Till slut fick hon tips av en väninna om en demenssjuksköterska som hjälpte till att förmedla alla kontakter. Någon som äntligen stod på hennes sida.

 

Tuff tid med pendling och studier

Tankarna på att bli sjuksköterska kom tidigt och efter gymnasiet blev Hanna antagen till sjuksköterskeprogrammet. Då tackade hon dock nej, eftersom mamma Birgitta just då fick sin alzheimerdiagnos. Hanna kände att det skulle bli för jobbigt att orka med studierna.

 

Efter en lång paus sökte Hanna in igen och blev åter antagen. Den allra första dagen på sjuksköterskeprogrammet ringde en läkare och berättade att mamman blivit mycket sämre och troligen inte hade långt kvar. Han tyckte att Hanna skulle passa på att vara hos henne.

 

Hanna minns hur tudelad hon kände sig mellan att vara hos sin mamma och att fortsätta studera.

– Nu när jag äntligen hade bestämt mig för det här! Jag måste ju komma igång med mitt liv och det jag ville. Och det mamma hade velat också, berättar Hanna att hon tänkte.

 

Så hon bestämde sig för att fortsätta studierna. Hon var i skolan så mycket hon kunde och pendlade övrig tid mellan Stockholm och det boende i Båstad där Birgitta nu bodde. Det var en tuff tid.

För lite smärtlindring

Efter nio år med Alzheimers sjukdom gick Hannas mamma bort 2015. Hanna har i efterhand funderat mycket på sin mammas sista dagar i livet. Hon önskar att hon hade varit mer förberedd på hur det skulle bli, att hon hade fått mer information.

– Återigen fick jag den där frustrerande känslan av att stå där ensam och föra mammas talan. Jag kände mig maktlös, berättar Hanna som inte tyckte att det gjordes tillräckligt för att lindra mammans smärtor.

 

Hanna upplevde att hon fick bra stöd från personalen på boendet, men hon önskar att de medicinska insatserna hade varit bättre. Mamman hade mycket smärta och oro och eftersom det inte fanns någon sjuksköterska på plats dygnet runt upplevde Hanna att det orsakade onödigt lidande hos mamman.

 

Hoppas på fler sjuksköterskor i vården

– Det är ju så här sjukvården i Sverige är uppbyggd. Det finns inte sjuksköterskor tillgängliga dygnet runt på vård- och omsorgsboenden, utan de har ofta ansvar över ett stort geografiskt område med många patienter. Det är omöjligt för dem att räcka till. Min förhoppning är att det kan ske en förbättring kommande år, vård i livets slutskede är så otroligt viktigt.

 

– Med den kunskap och erfarenhet jag har idag vet jag att mer kunde ha gjorts. Det var jobbigt att inse och det är det jag i efterhand tycker är svårast att tänka tillbaka på, fortsätter Hanna.

 

Hanna skuldbelägger sig själv för att det blev så här.

– Varför fattade jag inte? Jag önskar att jag tidigare tagit upp frågan om vilka olika lösningar som fanns. När jag frågade fick jag till svar att det var för sent.

 

Det allra sista dygnet blev dock mer som Hanna hade förväntat sig. Lugnt och stillsamt somnade mamma Birgitta in, omgiven av sina döttrar och sin väninna.

 

– Det betydde mycket att jag kunde vara där då, säger Hanna.

 

Vill berätta för att hjälpa andra

Hanna vill gärna berätta om sin erfarenhet för att kanske förhindra att någon annan hamnar i samma situation. Hennes råd är att skaffa sig så bra kunskap som möjligt innan ens förälder befinner sig i livets slutskede – att prata med personal och sjuksköterska på boendet, att fundera över vad som är viktigt för sig själv och för föräldern.

– Jag önskar att jag hade haft en del av den kunskap och erfarenhet av vård i livets slutskede när mamma gick bort, som jag nu har fått genom mitt arbete som sjuksköterska. Då hade kanske mammas sista tid kunnat vara annorlunda.

 

Fina möten med anhöriga

I sitt yrke har Hanna haft mycket stor nytta av sina erfarenheter som anhörig.

 

– Jag tänker ofta på mamma i mitt yrke. Nästan varje dag. Och när jag möter anhöriga kan jag relatera till deras situation, eftersom jag själv var anhörig i så många år. Jag ser att de är där jag har varit. Då har jag kunnat sträcka ut hand och lotsa dem. Det har varit jättefina möten, säger Hanna.

Text: Christina Nemell

Hannas tips till unga anhöriga

– Sök hjälp tidigt. Träffa en anhörigkonsulent för att få kunskap och stöd, också andra anhöriga.

– Gör saker tillsammans med din förälder, men sänk ribban och kraven på dig själv. Det kanske kan räcka med att sitta på en bänk i solen och äta en bulle.

– Prata med din förälder, om till exempel uppväxt och barndom, men också om hur hon skulle vilja det under sin sista tid.

bottom of page