Lewykroppsdemens
Lewykroppsdemens, som också kallas Lewybodydemens, står för 10–15 procent av alla demensfall. Lewykroppsdemens beskrevs första gången av forskare så sent som på 1980-talet och blev en diagnos i mitten på 1990-talet.
Namnet Lewykroppsdemens kommer från de små proteinansamlingar som kallas Lewykroppar och som är typiska vid Parkinsons sjukdom och då finns runt en struktur djupt inne i hjärnan. De innehåller det skadliga proteinet alfa-synuklein.
Vid Lewykroppsdemens påträffas dessa proteinansamlingar på andra ställen i hjärnans yttre lager som kallas hjärnbarken.
Stelhet och synhallucinationer
Personer med Lewykroppsdemens har inte typiska demenssymptom utan blir ofta feldiagnosticerade. Det är vanligt att den här formen av demenssjukdom börjar med orolig sömn där personen fäktar med armarna och ropar och många besväras av hosta på natten. Vanliga symptom är stelhet, trötthet och synhallucinationer.
Det kan också uppstå problem med att bedöma avstånd och att se tredimensionellt. En del har ökad falltendens och symptomen kan variera under dagen. Senare i sjukdomsförloppet förekommer minnesstörningar, men är inte lika framträdande som vid Alzheimers sjukdom.
Rätt medicinering viktig
Ett problem är att många har en ökad känslighet mot neuroleptika, alltså medel mot psykoser, men behandlas ofta just med det för sina hallucinationer. Detta kan leda till livshotande tillstånd.
Med rätt medicinering som sätts in i rätt ordning kan personer med Lewykroppsdemens bli betydligt bättre. Dock finns det inget botemedel heller för denna typ av demenssjukdom.
