WEBB_Sofia.jpg

Sofia: "Min pappa har alkoholdemens"

Under en stor del av *Sofias liv har hennes pappa varit alkoholist. Innan alkoholen började dominera hans liv var han mycket social och hade många vänner i den lilla orten i Mellansverige. Han var fotbollstränare för damlaget som det gick bra för. På jobbet var han omtyckt och den som ofta stöttade kollegor om de mådde dåligt. Några år senare skulle rollerna vara ombytta.

Alkoholmissbruket eskalerade och ledde till slut till att Sofias föräldrar separerade när hon var 18 år. Efter separationen började pappan få perioder av djup depression. Han fortsatte att dricka, även på jobbet, och han åkte fast för rattfylleri ett par gånger. Det första han gjorde när de lämnat rättssalen efter rättegången var att gå raka vägen till Systembolaget.

 

Press från omgivningen

Sofia började dra sig för att hälsa på sin pappa.

 

– Jag visste aldrig vad jag skulle mötas av, om han skulle vara full eller nykter. Men jag är enda barnet så jag kände och känner fortfarande att jag måste åka och hälsa på fast jag inte vill. Jag får dåligt samvete när jag inte gör det.

 

Dåligt samvete plågas Sofia av på flera sätt.

 

– Efter mina föräldrars separation kunde jag inte välja mellan mamma och pappa utan flyttade hem till min syster. Det ifrågasattes av min omgivning som tyckte att jag borde bo hos pappa som mådde så dåligt. Det var aldrig någon som frågade var jag ville bo för att jag skulle må bra, berättar Sofia.

 

– Och visst, om jag hade bott där hade kanske allt med pappa aldrig hänt, tänker jag ibland.

 

Slutade äta

En dag när Sofia bestämt sig för att hälsa på sin pappa möttes hon av blod i hallen.

 

– Min första tanke var att han låg där död, men han var inte hemma utan på Systembolaget.

Pappan berättade för Sofia att han kräkts blod, men vägrade ändå följa med henne till sjukhuset.

Senare samma dag skulle Sofia klippa håret på honom och upptäckte när han tog av sig tröjan att han var så smal att skulderbladen och ryggraden stack ut.

 

– Min farmor bodde nära pappa och såg till att han åt, men när hon dog för några år sedan slutade pappa att äta. Han blev bara mindre och mindre. Jag kontaktade kommunen och bad om hjälp men de kan ju inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt, säger Sofia.

 

Hittades efter tre dagar på golvet

En augustidag hamnade Sofias pappa på sjukhus. Hans grannar hade hittat honom på golvet i lägenheten där han förmodligen legat intill en öppen balkongdörr i tre dagar. Han var kraftigt nedkyld och fick ligga under värmetäcke. Han talade inte. Det visade sig att han hade fått en stroke.

 

Trots familjens protester bestämde biståndshandläggaren att pappan skulle skickas hem. Han skulle få hjälp av hemtjänsten fem gånger om dagen. Det visade sig inte fungera alls. Bara ett par timmar efter att pappan kommit hem hade en granne slagit larm till hyresvärden om att Sofias pappa ringt på tre gånger och frågat efter sin mamma som varit död i flera år.

 

Ville inte bo med åldringar

Så småningom hamnade han på ett korttidsboende, vilket fungerade bra. Där fanns gott om personal som aktiverade honom hela tiden. Efter ett halvår flyttades han dock till ett vårdboende där det bara bodde äldre.

 

– Varje gång jag hälsade på honom gick han för sig själv, berättar Sofia.

 

– Han grät hela tiden, visste inte vad som hade hänt och undrade hur länge han skulle vara där. ”Här hör jag inte hemma. De andra är ju gamla”, brukade han säga. Han upprepade hela tiden att han inte mådde bra och ville ta livet av sig.

 

Sårande självmordstankar

Också innan pappan drabbades av demens sa han ofta att han inte ville leva längre.

 

– Jag brukade svara: ”Men pappa, du har ju mig, jag finns ju fortfarande här.” Då nickade han bara lite frånvarande.

 

Sofia blir sårad av att höra sin pappa säga att han inte har något att leva för längre.

 

– Jag finns ju här, jag är ju hans dotter liksom. Ibland blir jag så trött på att höra att han vill ta livet av sig att jag bara skulle vilja säga: ”Jamen, gör det då.”

 

Självförvållad demens

– Egentligen är jag ju inte arg på pappa, fast någonstans blir jag det ändå. För hans sjukdom är ju självförvållad. Det är inte som med alzheimer eller annan demenssjukdom.

 

Sofia tycker att han skulle behöva mer stimulans. Nu sitter han mest och röker.

 

– Han är ju bara 62 år och att spela bingo och lyssna på en trubadur ger honom lite grann men inte tillräckligt. Istället går han och plockar på sig grejer, hushållsrullar, tvålpumpar, vad som helst.

Gått ner sig

Efter att corona-epidemin drog igång har Sofia kunnat träffa sin pappa genom ett öppet fönster. Hon tycker att han har gått ner sig, ser ovårdad ut med vildvuxet hår. Ibland pratar han och är glad, andra gånger säger han ingenting.

 

Hon önskar att personalen på boendet ville anstränga sig lite mer med hennes pappa och åtminstone försöka aktivera honom. Sofia är också frustrerad över att hon får så lite information om hur det går, alltid bara: ”Det är som vanligt.”

 

Stöd från anhörigkonsulent

Också för Sofia har det varit svårt att få anpassat stöd.

 

– På anhörigträffar är det ju mest äldre. Det blir fel på något vis.

 

Sofia fick visserligen mycket bra kontakt med en anhörigkonsulent i kommunen, som hade en ambition ett hitta fler yngre anhöriga och kanske starta en grupp i området, men det hela rann ut i sanden när det inte fanns tillräckligt många.

 

* Sofia heter egentligen något annat.

 

 

Text: Christina Nemell