Att tappa vikt är vanligt vid demenssjukdom. Det blir ofta svårt att tolka signaler som hunger och törst, att känna igen lukter och smaker och veta hur maten ska tillredas. Det kan bli svårt att minnas hur besticken ska användas och att tugga och svälja. Detta leder till viktnedgång.

 

Mat och näring

  • Berätta för personalen hur din förälder brukade ha sin måltid tidigare. Kanske finns det något som han uppskattar extra mycket. Fråga om personalen har tittat i hans levnadsberättelse efter ledtrådar.

 

  • Kan det underlätta med sällskap vid bordet? Eller är det snarare så att det behöver vara ett större lugn? Kan din förälder få äta med någon i personalen (en s.k. omsorgsmåltid)?

 

  • Är det någon i personalen som lyckas få din förälder att äta? Vad gör de som får honom att vilja äta? Personalen kan lära av varandra.

 

  • Som personal är det viktigt att inte rätta en person med demenssjukdom om hur man äter enligt normen. Inga pekpinnar får förekomma. Är det så att din förälder är på väg att sträcka sig efter potatisen i skålen på bordet utan att använda serveringsskeden, så är det förödande om man utropar ”Nej!”. Som personal är det här viktigt att vara snabb, smidig och få det att bli naturligt att sträcka fram serveringsskeden till din förälder eller låta honom ta potatisen med handen. 

vegetable-skewer-3317060_1920.jpg
  • Frågan ”Vill du ha något att äta?” är mycket komplex och ställer stora krav på din förälder. Dels behöver han veta vad som är rimligt att be om. Är det lunch, fika eller frukost som är rätt? När på året är vi? Är det rätt säsong för att be om en lussekatt? Om din förälder ber om att få en lussekatt trots att det är maj, kan det upplevas som skämmigt. Han måste dessutom komma på något som han skulle kunna önska sig att äta. Ibland är det så svårt att finna ordet, fastän man mycket väl vet vad det är man längtar efter så innerligt. Den där kalla krämiga massan som man skopar upp från en förpackning som vi förvarar i ett särskilt skåp i köket. Och så sådana där krispiga små flingor i olika smaker. Det skulle vara så gott nu med något kallt när det är så varmt ute. I stället för att försöka förmedla vad det är han vill ha, så tar han den säkra vägen för att inte göra bort sig. Han säger nej.

 

  • Om vi som personal istället skulle komma in till din förälder och säga ”Hej! Det var så varmt ute så jag tänkte att det skulle vara gott med glass. Vill du göra mig sällskap? Jag hittade sådant här strössel i skafferiet också som är så gott” – då är det lättare för din förälder att tacka ja till erbjudandet.

 

  • Kan det vara så att din förälder känner sig obekväm med att äta tillsammans med andra för att hans motoriska funktioner inte längre fungerar som de brukar? Kanske blir han till och med rädd och ängslig när saker inte fungerar längre? Så kallad finger food kan vara ett sätt att komma till rätta med problemet. Finger food är sådan mat som kan ätas med händerna, lite som nobelfesten fast tvärtom. Många är vana att äta kycklingklubba med händerna, kex, hamburgare, pizza, snittar. Även om finger food kanske inte är hela lösningen kan det användas för att få i sig energirika mellanmål och tilltugg.

WEBB_vegetables-4384933.jpg

Det finns två nationella kvalitetsregister som jag särskilt vill lyfta fram:

1. Senior alert för att utreda om en person har risk för vårdskada, bland annat undernäring. Ohälsa i munnen kan göra det svårt att få i sig tillräckligt med näring, vilket kan leda till minskad muskelmassa som i sin tur kan leda till fall och för mycket stillasittande eller liggande. Då kan trycksår uppstå.

2. BPSD-registret (står för beteendemässiga och psykiska symptom vid demenssjukdom) för att få stöd i hur en person ska bemötas på bästa sätt.

 

Utifrån vad riskbedömningarna i Senior alert visar kan det vara klokt att koppla in dietist och logoped till teamet, om dessa inte redan finns med. Logopeden utreder om din förälder har några funktionella svårigheter att tugga och svälja. Dietisten kan räkna på hur mycket näring och vilken typ av näring han behöver och pedagogiskt omsätta det i mat och måltider, utifrån vilken konsistens på maten som logopeden bedömer att din förälder klarar av. Dietisten kan också se över om han behöver kosttillägg eller om det är så att energibehovet kan uppnås genom till exempel berikning av maten.

 

I det här fallet har din förälder redan gått ner så pass mycket i vikt att det syns. Då har det gått långt. Avdelningen eller teamet kring din förälder bör sätta sig ner och fundera på varför de inte kunnat stoppa viktnedgången och fråga sig: Jobbar vi förebyggande på ett bra sätt? Har vi riskbedömt din förälder och satt in adekvata åtgärder? Har vi följt upp våra åtgärder?

 

Socialstyrelsens författningssamling SOSFS 2014:10 säger att de som bedriver hälso- och sjukvård måste ha rutiner för att förebygga, upptäcka och behandla undernäring. Vilket steg kring din förälder har missats?

 

Det är aldrig för sent att sätta in åtgärder men resultatet blir bättre och kommer fortare ju tidigare det görs. Därför är det viktigt att inte vänta till i morgon utan köra igång direkt. Sedan ska man lära av sina misstag. Hur ska vi jobba för att detta inte ska hända igen? Vi ska också lära av och bygga på det som går bra. Hur gjorde vi nu för att få din förälder att äta? Kan vi använda det sättet hos någon mer?

 

Josephine Garpsäter, legitimerad dietist

Josephine Garpsäter är legitimerad dietist och jobbar med nutrition inom äldreomsorgen.

Här svarar hon en orolig anhörig om undrar varför hans pappa, som bor på ett boende, äter dåligt och går ned i vikt.

Josephine%2520Garps%25C3%25A4ter%2520Fot
Josephine Garpsäter

Legitimerad dietist